We are stars

Where are we going?

Det känns som att tiden alltid hinner flyga förbi mig innan jag har greppat tag om nuet. Jag vill bara tillbaka, som alltid. Vill inte se framåt och vill inte förstå hur fan jag bara kan fortsätta i samma rutin med varenda person. Jag hatar att jag utsätter alla för det, jag hatar ännu mer att jag själv mår extremt dåligt av det. Jävla, jävla rutin.

Jag vet inte vad jag vill.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0